Jag heter Carmen

2:a dygnet hos min nya familj.

I Lördags var det äntligen dags för Matte att återigen besöka oss på Kennel Min-Min Light. Jag har förstått att jag sedan länge har varit efterlängtad och att Matte alltid tyckt om att komma hem till mina Kennelmattar Maria och Wanja och alla oss i flocken.
Denna gång var Matte spänd av förväntan, hon pratade länge med Wanja och den här gången var de mer upptagna med en massa papper än att leka med oss andra. Jag hade fått en konstig medicin som visst skulle vara bra för mig när jag nu skulle ut på biltur, så trött som jag var, la jag mig gott tillrätta brevid min röda syrra och sov sött tills det var dags för avfärd.

Pusskalas och Kramkalas och alla människor var plötsligt både glada och ledsna. Konstigt tyckte jag. Husse satte sig bakom ratten och Matte med mig där bak i bilen. Allting kändes mycket förvirrande, var skulle jag nu och varför följde inte någon av de andra med? Mattes famn var trygg och go, så jag bestämde mig för att hålla mig där och resan gick utmärkt.

Att komma till mitt stadshem var helt OK. Särskillt att få följa med Matte och Husse på gården där det fanns fotbollsplansstora grönområden. Jag älskar att trippa efter dem eller lägga mig vid deras fötter när de dricker kaffe. Husse gav mig en tennisboll och ett ben och jag fick all uppmärksamhet själv hela kvällen. Klockan 22.00 tyckte jag att dagen var tillräckligt späckad, knallade iväg in i sovrummet och la mig i min korg för natten. Där i hade Matte lagt min filt så jag kunde lukta på hela min flock. Märkligt bara att fast jag kraffsade och skällde på den så ville varken mamma eller någon av mina syskon visa sig. Jag kunde bestämt inte förstå varför de fanns där på filten i lukten men inte kom fram.

Inte för att skryta men jag är till 99% rumsren, kommer på inkallning och visselpipan, sover tryggt hela nätterna och har utan problem dessutom sovit tryggt i min transportväska medans matte flygit mig över hela landet. Utan minsta knorr legat tryggt på min fäll hela bilresan hem från flyget och gladeligen bekantat mig med några nya Norrländska fyrfota vänner. I måndags kom jag till mitt "landethem" och fann mig lika snabbt till rätta fast vi båda saknar husse. Matte säger sig vara mycket imponerad och hon ser märkvärdigt nöjd ut.

Gissa om jag har gjort Matte stålt och nöjd?

Ett smeknamn har jag också fått, efter nogrann eftertanke valde min Matte att låta mig föra mitt spanska påbrå vidare och samtidigt förbli ett Irländskt helgon och kallar mig därför Carmen.